.www.mariettdavalon.blogg.se

Uppe tidigt, kan inte sova.. Idag ska jag och Dennis köra in till Barnhab i Landskrona, vi ska tillsammans med psykolog och kurator göra en Habiliteringsplan anpassad efter Elijahs behov. Nästa vecka, den 12e, kommer jag och Mamma att påbörja en kurs i TAKK, teckenstöd. Det blir en massa information och förläsningar hela Ht, inte bara för Dennis och min del, utan även för andra nära anhöriga som umgås mycket med Elijah. Mamma och Evve tar ledigt från arbetet för Elijahs skull, för att kunna gå på föreläsningar ubildningar. Detta är vi evigt tacksamma för! Vi är tacksamma för engagemanget från våra familjer, det är guld värt för oss och Elijah att de alla vill hjälpa till, lära sig vad autism handlar om för att bättre förstå sig på lille Elijah. Det ät jätteviktigt att vi alla vet hur vi ska kunna hjälpa Elijah på bästa sätt i sitt handikapp. Elijah kommer få stöd och hjälp från BH så länge det behövs. Vi föräldrar har fått mycket beröm för vår kämparglöd. Det har inte varit lätt att komma dit vi är i dag. Efter "handflatan" vi fick inne på Barn och ungdomspsyk i Lund var jag nära på att ge upp, men hämtade kraft efter ett samtal med Mamma och ringde upp BUP månaden därpå. Jag kan säga att det är mycket tack vare Mamma att jag ringde just då och inte senare, Mamma kontaktade nämligen BUP innan jag ringde dit för att förhöra sig om hur vi skulle gå tillväga. Jag vädjade till BUP om hjälp till Elijah, och fick beskriva Elijahs svårigheter. Sköterskan som jag pratade med hänvisade mig först till BVC, hon medande att vi skulle gå den vägen eftersom Elijah inte var 6 år. När jag förklarade för henne att vi redan försökt men inte blivit tagna på allvar ändrade hon sig. Jag fick berätta mer om Elijah, hon ställde en massa frågor om honom. När vi pratat i nästan en timme säger hon till mig: -Jag hör på dig att ni är oroliga så jag ska prata med mina kollegor om detta, jag ska se vad jag kan göra, jag återkommer snart igen. Efter samtalet bröt jag ihop, det var mycket spänning inför det kommande samtalet som jag inte hade mycket hopp för. Sköterskan ringde som hon lovat efter en timme ungefär. Jag svarade med den största klumpen i halsen jag någonsin haft. Tankarna for runt i huvudet, undertiden sköterskan pratade. Efter en stund hör jag de avgörande orden: -Vi har tagit ett beslut. Vi gör ett undantag, ni ska absolut få den hjälpen ni behöver från oss och är hjärtligt välkomna hit på besök med Elijah. Bara jag tänker på beskedet så här i efterhand, blir jag av glädjande, lättande känslor tårögd. Herregud, vi har verkligen mycket att kämpa med men vi får hjälp med detta i tid tack vare vår envishet. Vi kan nu, istället för att senare i åren åtgärda ett ev problem, arbeta förebyggande med Elijah.. Fortsättning kommer,måste väcka barnen och mannen nu =)