.www.mariettdavalon.blogg.se

Är det någon mer än jag som vågar erkänna att man vill strypa sin sambo ibland? ;) Haha! Män kan verkligen vara irriterande, som barn ungefär, fast med mindre förståelse från "oss kvinnor" just därför att de är äldre! Nu är jag inte allvarlig så ta mig på ett lätt sätt =) Vissa saker smalar på sig, som när man för 1000e gången plockar upp Gubbens strumpor i vardagsrummet är ett exempel. De första 100 gångerna kan man kanske ta, eller nej? Men Ööööö! -Plocka upp dina jäkla hossor någon gång! Dennis är mycket bekväm av sig på det viset. Jag har fått lära honom allt jag kan ;) som Baloo säger.. Bara att diska är en utmaning för honom. Han kan fråga om han ska hjälpa till vid städning och så? Det vill jag ju så klart, men han blir aldrig färdig till att börja. Först när jag är färdig med allt, då ska han sätta igång. -Meh, lönt din late? Taktiskt eller vad. Sitter och tänker lite på oss, och barnen. Tiden som gått och framtiden, vår barndom.. När vi var mindre lekte ju Martin, Dennis och Alex mycket. De gick i min fadderklass allihop, de är tre skolår yngre. Så Dennis har man haft efter sig redan som barn ;) Han och de andra två hade som hobby att förfölja oss tjejer, mig, Tess och Sabbe, när vi skulle leka. De var jättedryga tyckte vi då. Jag kan minnas att jag vid några tillfällen förbjöd Martin för att leka med Dennis! Jag har motat honom när han har velat komma in hos oss, kastat kottar och annat efter honom. Ja, you name it! Han har alltså varit en pina redan från början *Skrattar*. Han var den sista jag kunde tänka mig att se mig själv med som vuxen, verkligen den sista! Och nu sitter vi här? Haha! Kärlek börjar med bråk, eller? Idag älskar jag honom otroligt, han har många fina egenskaper. Efter tjat och övertalning (han var en stalker) blev det vi, då "föll" jag för hans tänder/leende, charm och humor. Konstigt va? Men han är en kul typ och vi har haft och har jätterolig tillsammans. Tom. våra bråk kan bli roliga, ibland mitt i bråket kan han eller jag säga eller göra något sådär typ, Ehhh?? Och då börjar vi båda skratta. Han vill att jag ska vara glad och det är ju bra. Det var faktiskt Alex som berättade för mig att Dennis "stalkande" berodde på att han tyckte om mig mer än som vän. Jag undersökte saken (fult av mig) lite närmre, försod rätt snabbt att det var så men sket i det en period, innan jag själv började få känslor för honom. Vi umgicks varje dag i stort, vi tre. Jag minns hur vi blev tillsammans. Det var den 12e dec, Dennis följde mig hem efter en fest kommer jag ihåg och ville inte gå hem sen. Vi hade ju veckan innan kyssts på Tingvalla Julbord. Vi pratade om oss helt plötsligt och jag fick den nervösa frågan, om det var vi? -Ja, det kan det vara, svarade jag. Haha, alltså! Det är över 7 år sedan, helt otroligt! ♥