.www.mariettdavalon.blogg.se

På väg, mot farmor.. Pappa följer med, han kör. Bredvid sitter jag, tyst och tänker. Det är nu mer än ett år sedan jag träffade farmor, jag har inte vågat. Jag undrar.. hur ser hon ut? Hur mår hon? Kommer hon ihåg oss? Jag har inte vågat hälsa på farmor eftersom jag är rädd, rädd för “henne”. Jag älskar farmor jättemycket och tycker det är plågsamt att se på när hon blir mindre och mindre, tommare. Jag kan inte bota henne, göra henne yngre, friskare, gladare. Jag är maktlös. Vill inte att farmor ska bli blank, inget! Hon som en gång varit full av färg och glädje, och som en gång haft den där extra kollen. Farmor var världens bästa matlagare, hon var en sådan människa som alltid hjälpte andra, tog hand om andra, satte dig före sig själv. En mycket älskvärd kvinna! Jag och mina syskon, Martin och Evelina han fått så mycket av vår farmor och farfar, då menar jag inte materiellt, nä nä. Vi har fått mättligt med kärlek och omsorg. Farfar som ordnade med “Unga örnar” för vår skull och tog oss till skogen var söndag för att mata rådjuren, körde oss hit och dit etc etc. Farmor som gav oss goda råd, kramade oss och tog hand om oss etc etc. Jag har farfar att tacka för när det gäller mitt stora intresse idag, målningen..

Tankarna maler i huvudet på mig när vi sitter i bilen, pappa och jag. Vi parkerar och ringer på, en sköterska öppnar, -Kom in, säger hon. Vi går upp för trappan, jag känner hur mitt hjärta slår och jag blir helt varm i kroppen. Där, där sitter farmor, till bords i sin rullstol. Jag får svälja för att inte börja gråta, jag drar på mig ett leende och stiger in.. -Hej, säger vi till alla vårdtagare! -Hej, får vi till svar. Farmor hänger med huvudet, hon sover. Jag går fram till henne och klämmer henne på axeln och armen, inget gensvar.. Ställer mig framför henne, men kommer på att hon är blind. En sköterska kommer, hon föreslår att vi ska köra in med farmor på hennes rum för att kunna prata ostört och högt. Pappa har varnat mig innan vi körde hit, han berättade att farmor sällan har koll på vem man är, att hon nästan aldrig säger något eller svarar när man pratar med henne. Jag gör ett försök, tar tag i henne, håller henne i handen och säger med gråten i halsen: -Hej farmor, det är Mariett?.. -Hej, får jag till svar.. Jag berättar lite om vad som föregår hemma, om mina syskon och min familj. Farmor piggnar till och svarar mig hela tiden. Jag tittar på pappa, jag kan se en förvåning och en lättnad i hans ögon. Jag berättar vidare, säger att vi firat pappa och att vi ätit farmors berömda Kålsoppa till middag, hon skrattar till och säger: -Jasså? Sen, helt plötsligt säger farmor med en nästan skällande röst:
-Det var längesedan du var här! Jag stannar upp, blir helt varm i kroppen igen, och tänker va? Finns det en chans att hon vet vem jag är? Jag tittar på pappa igen men han skakar på huvudet som ett tecken, jag får inte bli besviken eller ledsen, menar han. Jag sväljer, tar mod till mig och frågar farmor:
-Farmor, hör du vem jag är? -Om jag hör vem du är? Svarar hon.. -Ja, gör du det? Väntan på svaret känns som en evighet, jag är rädd.. Farmor svarar: -Ja, det är Mariett! Nu kommer tårarna som jag kämpat med att hålla tillbaka, jag andas ett par djupa och svarar henne: -Ja det är jag, jag vet att jag inte har hälsat på dig på länge, förlåt, jag ska komma oftare. Jag pratar vidare om allt möjligt, farmor hänger med. Jag berättar att Malte (Elijah) snart fyller fyra år, då svarar hon mig: -Ja tiden går fort och sen säger hon -Han fyller år på nyårsd.. eller nej (hon rättar sig själv) ..nyårsafton. -Ja det stämmer säger jag och berättar vidare om Charly som också heter Svea efter henne.. När vi sen har pratat färdigt, rullar vi ut farmor till matsalen igen, hon ska nu äta.. Vi säger hejdå och jag lovar att jag snart ska komma tillbaka.

Jag vet att det bara är en tidsfråga innan farmor inte mins mig längre, jag avskyr vad åldern gör mot våra anhöriga. De säger att Demens är de anhörigas sjukdom, det är vi som lider mest. Jag kan svara för att jag lider, jag lider, men inte för mig själv utan för farmor.. Nu kommer jag hälsa på henne regelbundet, jag har övervunnit min rädsla. Jag måste och vill, jag vill finnas där och vara den “varma handen” vare sig hon kommer ihåg mig eller inte..

-Jag älskar dig Farmor! ♥